"Jag heter faktiskt Theodor Norberg"
=)
Ja, Anton har ju vart där han med, och Wilma är på go väg, som du skriver så är det jobbigaste när man känner att man inte gjort annat än gapat och skrikit. Jag försökte verkligen kompensera genom att tala om hur duktig han var så fort tillfälle gavs.
Vet att jag någon kväll började lipa när jag pratade med Stefan och sa att vi måste verkligen tänka på att ge honom massor av kärlek nu också, för det är nog minst lika jobbigt för honom. För man blir så trött på sin egen röst till slut. Gör in te si gör inte så tjat tjat tjat!! Fast man måste ju med, det är nu dom lär sig vart gränserna går.
Apropå tonåren, styvis sa till mej när Anton föddes att dom som är vilda som små blir lugnare med åren och jag hoppas då verkligen att det stämmer! Hon håller ju på en del med horoskop och sånt, och Antons visade att han skulle vara väldigt högdjudd och framåt och nyfiken som barn men sen bli mycket lugnare. än så länge stämmer det ju rätt bra! :) Och det är mej som barn ocyh Stefan sen i såna fall. Vilket låter rätt bra. Haha